Saftkalas i brallan
2008-02-29 @ 19:22:21
Tjöt
Satt och jobbade på rubriken i huvudet på väg hem från jobbet, ganska käck eller hur?
Vi satt och hade fredagsmys-mellanmål bestående av glass och saft. En unge som sitter bredvid mig råkar välta ut sitt saftglas. Allt innehåll landar i mitt knä! Fasen, tänkte jag, två och en halv timme kvar på jobbet och jag har fulla arslet med saft. Jag kände hur byxorna sög åt sig, och trosorna också. Jag började skratta, och jag gav barnen tillstånd att skratta åt mig också fast den andra fröken hyschade dem så gott hon kunde. Det va bara så dumt och så för jvälgit så jag bara kunde skratta. Tyvärr så skulle vi ut efter mellanmålet, inte helt lyckat att gå ut i blöta brallor. Skulle väl fått "blåsgitarr", som jag kallade det när jag va liten. Men jag sprang hem till mamma och lånade ett par kamoflagebyxor med fleece inuti av mamma. De såg säckiga ut, som om de skulle va så. Ingen märkte något. De hade väl ingen chans eftersom jag berättade för alla jag kom åt. Trosorna blåste jag med hårfön en stund, sen la jag papper i och hade de på mig ändå. Mina byxor tog jag med tillaka till förskolan och hängde in i torkskåpet (fast de nog inte fick va där inne).
Det va en unge som va kvar sist som frågade vart min pappa bor.
"Han bor i himlen"
"Gör han? Är han död?"
"Ja."
"Men... har han inget skinn då?"
"Eh..nja, jag vet inte riktigt..."
"Men är han bara ett skelett?!"
"Nja, nej alltså... nej det är han nog inte..."
"Men hur blir man ett skelett egentligen?"
Jag försökte byta samtalsämne, för jag visste inte vad jag skulle svara. Fast jag pratade om att alla har skelett inne i sig och så. Det löste sig fint.
Vi satt och hade fredagsmys-mellanmål bestående av glass och saft. En unge som sitter bredvid mig råkar välta ut sitt saftglas. Allt innehåll landar i mitt knä! Fasen, tänkte jag, två och en halv timme kvar på jobbet och jag har fulla arslet med saft. Jag kände hur byxorna sög åt sig, och trosorna också. Jag började skratta, och jag gav barnen tillstånd att skratta åt mig också fast den andra fröken hyschade dem så gott hon kunde. Det va bara så dumt och så för jvälgit så jag bara kunde skratta. Tyvärr så skulle vi ut efter mellanmålet, inte helt lyckat att gå ut i blöta brallor. Skulle väl fått "blåsgitarr", som jag kallade det när jag va liten. Men jag sprang hem till mamma och lånade ett par kamoflagebyxor med fleece inuti av mamma. De såg säckiga ut, som om de skulle va så. Ingen märkte något. De hade väl ingen chans eftersom jag berättade för alla jag kom åt. Trosorna blåste jag med hårfön en stund, sen la jag papper i och hade de på mig ändå. Mina byxor tog jag med tillaka till förskolan och hängde in i torkskåpet (fast de nog inte fick va där inne).
Det va en unge som va kvar sist som frågade vart min pappa bor.
"Han bor i himlen"
"Gör han? Är han död?"
"Ja."
"Men... har han inget skinn då?"
"Eh..nja, jag vet inte riktigt..."
"Men är han bara ett skelett?!"
"Nja, nej alltså... nej det är han nog inte..."
"Men hur blir man ett skelett egentligen?"
Jag försökte byta samtalsämne, för jag visste inte vad jag skulle svara. Fast jag pratade om att alla har skelett inne i sig och så. Det löste sig fint.
Kommentarer
Postat av: Ida
Ja, det är kul att jobba sent när det bara är en eller två barn kvar och sitta och prata med dem och höra deras funderingar och så.
Naaaw, vad söt unge!