Igår när vi kom hem från svärföräldrarna rullade vi in i vardagsrumkmet och såg på telefon att någon hade ringt. Jag kollade och såg att det var ett nummer som började på 10. Vi insåg snabbt att börjar det på just 10 så är det ifrån Karlstad, och eftersom Erik just sökt jobb där blev vi alldeles till oss. Jobbet han sökte skulle visserligen höra av sig idag, fredag, men vi spelade snabbt upp versionen i våra tankar att kankse var Erik just den de behövde för jobbet, kanske behövde de inte ens träffa de andra, kanske hade de ringt och ville erbjuda Erik drömjobbet! Med förhöjd lön! Aaahh!

Vi kollade på eniro. Det var inte jobbet. Det var en kompis till mig.

 Dock var det alldeles för sent för att ringa upp, lite synd eftersom jag inte pratat med henne sen april. Jag kom på mig själv med att innan varje träff med henne så har jag planerat att fråga om de har kvar samma hem nummer som de hade när de bodde i Filipstad. Men jag har glömt varje gång. Nu fick jag mitt svar då i alla fall.

Haha, det var lite kul ändå att vara så uppspelt och hoppas, hoppas, hoppas.

Det är skittråkigt det där med jobb. Erik söker och söker massa massa. De flesta hör inte av sig alls, andra skriver ett brev; "Tack, men dra åt helvete". "Man kan inte bara sitta på arlset och vänta på att kobbet kommer yill dig!" heter det ju. Men det har faktsikt hänt, det med. I början av april ringde det en tjej till Erik och undrade om han ville bli mobilrepratör på ett ställe där han jobbat ett tag förut. Han sa att han var väldigt intresserad, och hon lovade att ringa i början av maj. Erik mejlade henne runt den 10e, och hon svarade att hon inte fått all fakta än, hon skulle återkomma. Den 20e mejlade Erik igen. Utan svar den här gången. Tröttsamt. Kan hon inte bara skriva/ringa och säga om platsen blivit tagen? Ska det vara så svårt? Det var ju hon som ringde Erik och erbjöd honom jobb.

Nej, nu blire stekt ägg.