Igår var jag och mamma till Töcksfors. Vi ville åka en liten tur, men visste inte riktigt var. Kom på att jag ville ha nya promenadskor, och att de har outlets i just Töcksfors. Så dit bar kosan. Vi råkade dock åka fel....
Mamma: "Ska jag svänga här? In i bostadsområdet?"
Jag (kollar gps:en): "Japp, 200 m, så ska du svänga höger sen"
"Jag minns inte att jag och Christer åkte här..."
Jag: "Vi ska vara framma om 2 min! Här ska det va! Ehhm.."
Jag hade visst råkat guida oss till en karateklubb i grannkommun.
Berättade detta för Martin idag, och han sa:
"Ni är de enda som åker fel när ni ska till Töcksfors!"
"Men, det var ju gps:ens fel!"
"...ni är de enda som har gps när ni ska till Töcksfors."
Hur som helst så var det en trevlig dag i shoppingcentrat. Jag fick tag i brallor (för 50 spänn!) och
skor. Invigde dojjorna idag, och jag kände mig fjäderlätt när jag studsade runt i dem!
Snabb recap vad som hänt runt mig på sistone. På mors dag blev mormor inlagd på IVA, efter vad de trodde var en stroke. Det visade sig att det inte var en stroke, utan hade med salthalterna i kroppen att göra. De var alldeles för höga, eller låga (minns inte vilket...). Läkaren nämnde att hen aldrig sett någon som levde och hade dessa världen. Hon vaknade så småningom upp och hade fått lunginflammation.
Hon flyttades till en annan avdelning, och fick eget rum. Hon pratade med oss när vi hälsade på, och även om hon var lite förvirrad och pratade lite osammanhängande om nu och då, så var hon ändå där och jag tyckte det kändes hoppfullt.
5 juni var jag och mamma och hälsade på mormor igen, efter att hon flyttats till en ny avdelning. Mormor och morfar skulle firat 65 årig bröllopsdag, om morfar levat. Hon var mycket trött och tittade på oss, utan att prata, men verkade medveten om att vi var där och vad vi pratade om. Hon rosslade när hon andades och en sköterska gav henne en morfinspruta, för lugna. När vi gick därifrån sov hon djupt, och vi bestämde oss för att inte väcka henne. Hon vaknade inte igen.
19 juni var det begravning i Hammarö kyrka. Det var en vacker begravning, och jag grät nästan oavbrutet. Hatar begravningar, och ville helst bara därifrån. Det var många där, och vi förstod hur omtyckt mormor varit. Många som grät och visade sin sorg.
Det känns ledsamt, naturligtvis, och jag vet inte egentligen vad jag ska skriva. Hittar inga ord.
Tuva såg en bild på någon okänd på facebook, och sa "Gamma-mommo!". Jag och Martin blev så förvånade, hon har aldrig sagt så förut, och nu var det inte ens en bild på henne. Men jag visade lite bilder på gammelmormor, och Tuva blev så glad och sa "Min gamma-mommo!". Känns sorgligt. Det med.
Vaknade imorse och ser mig i spegeln. Jag ser inte Ida, jag ser en orc. Fast människofärgad. Mina ögon har svullnat, framför allt det ena, och jag ser ut som jag suttit i sminket i fyra timmar. Tänk Lordi. Jag såg på riktigt inte klok ut, och jag vet inte vad jag skulle göra för att det skulle bli bättre. Men det enda jag kunde tänka var att jag hade obligatorisk-närvaro-lektion och jag började om ett par timmar, så det var lika bra att gilla läget. Det fick bli orcdagen helt enkelt.
(Var för övrigt lite svullen under ögat igår, men inget jag brydde mig så mkt om, och under natten hade det alltså utvecklats. Såg dock bra.)
Martin åker till jobbet och morgonen flyter på fint i övrigt. Jag och Tuva hoppar in i bilen, jag är nöjd över att vara ute i god tid så jag slipper stresslämna henne på förskolan. Första dagen hon är där själv, så det kanske blir svårlämnat, tänkte jag.
Öööööeeehhh, sa bilen. Ööööeeehhh, sa den igen när jag vred nyckeln. Ringer Martin som säger åt mig att ringa Johan. Johan ringer ett samtal och ringer sen tillbaka. Han kastar sig från jobbet, Martin kastar sig från jobbet och till slut står båda två vid bilen och funderar på vad som kan vara fel. "Pappa? Haowa (Johan)?" sa Tuva gång på gång och fattade ingenting. Jag lastade ur vagnen från vår bil, och kassarna som jag skulle ha med. Efter en stund testade de med startkablar och bilen hostar igång. Jag lastar i vagnen i bilen och kassarna och Tuva.
Åker snabbt som vinden till Tuvas förskola. Ha fått order om att inte stänga av bilen, så jag kör så nära jag kan till entrén och tar Tuva och vagnen och rusar in, stressad som attan, jag börjar om 10 min! Får av Tuva kläderna, hon tultar in utan att se sig om en gång efter mig. Byter några hetsiga ord till förskolefröken och rusar sen ut.
Inget i tanken. Måste tanka! Börjar om 5 min! Bråttom bråttom! Kommer till slut 30 min sent, efter att lärarna ha bytt sal utan min vetskap så jag irrade runt hela Uni innan jag hittade rätt.
Klassen håller på att diskutera en film. Får veta att lektionen inte är obligatorisk. Så jag sitter där, orclik, svettig och lite bitter.
Sedan har dagen flutit på bra.
Tuva fick dock feber igen på eftermiddagen och mormor är på lasarettet. Kul dag. Fuck you 14 jan.
Inte undra på att det har varit dött i bloggen, jag har ju flyttat! Men nu är datorn på plats, så nu kan jag snart vara tillbaka på banan igen. Inte för att jag just bloggat så våldsamt mycket, men ändock.
Försökte ta kort på huset, det gick väl sådär skulle jag säga, det är finare än vad det ser ut!
Ett litet rött hus med vita knutar. Uuh va gött å mysigt.
När vi just flyttat in stod termometrarna på 15-18 minusgrader ute, och huset som inte varit uppvärmt på flera veckor var isande kallt! Vaknade på morgonen och det var inte ens 16 grader i sovrummet. Vi upptäckte att flera element var trasiga dessutom! Vi huttrade och gnällde, och efter ett par dagar köpte Martin en gasolvärmare som vi kunde ha i vardagsrummet för att hjälpa luftvärmepumpen.
Sedan blev det varme både ute och inne, och nu efter ett par-tre veckor är innetempen behagliga 19 grader. Slut på grad-rapport!
Det är mycket som ska packas upp, och jag jublar och hjular (inombords) varje gång vi slänger något. Skönt! Samtidigt har jag separationsångest för saker som min gamle micro, eller en stackars utnött stekpanna i modell mindre.
Mitt i all flytt är jag på praktik. Slupraktik innan allvaret börjar och det är dags att söka jobb. Längtar ut!
Varje morgonen så sätter jag Tuva i bilen, kör henne till sin förskola på Rud, och sedan kör jag till Norrstrand där jag har praktik. Efter att arbetsdagen är slut åker jag och hämtar Tuva igen, och vi åker tillsammans hem till Hammarö. Ett fasligt flängande, men jag försöker tänka att det är bara til 21e. Sen är platsen uppsagd, och jag tar julledigt.
Tuva
- Små bestick, ej plast (t.ex. från IKEA)
- Bilmatta fr IKEA
- Tossor strl 22-23
- Strumpor strl 22-24
- Kläder strl 86 och uppåt
- Leksakskök fr IKEA (gärna med tillhörande överdel)
- Hink och spade
- Små stolar (2 st) + bord
- Pulka
- LANTLIG handdocka gris 29:- fr IKEA
- SPÖKA nattlampa röd 129:- fr IKEA
Ida & Martin
- Klocka Old Style 60 cm fr MIO
- Hållare till toapapper (både för den som änvänds och påfyllning)
- Bordslampa ÅRSTID 199:- (2 st, IKEA)
- Insatser till tallrikslåda fr IKEA
- Skåpbelysning FORMAT 249:- svart fr IKEA (1st)
- HEMNES skoskåp 1395:- fr IKEA
- HEMNES spegel vit 799:- fr IKEA
- Sällskapsspel t ex TP
- såskastrull i rostfritt stål, med pip!
Vaknade idag av att jag var svullen i tandköttet längstbak i tandraden, bakom ena visdomstanden. Detta gör att jag inte kan stänga munnen helt, skitjobbigt! Kan inte tugga! Försökte äta fil till frukost, men hällde i massa frön och nötter, så det var lika illa. Ska se om vi har någon varma koppen eller något hemma. Vet inte vad som hänt, måste kommit in något mellan tanden och tandköttet eller nåt.
Dessutom hade Tuva kalasat riktigt ordentligt imorse, så vi fick byta pyjamas och alla sängkläder. Kul att jag renbäddade igår...
Vi håller på att flytta grejer till huset, har tömt massa skåp, flyttat tavlor och en massa skit. Vi saknar än så länge inget (förutom att det är lite tomt på väggarna), men man inser vad mycket dret man samlar på sig!
Här där vi bor håller man på med stora renoveringsprojekt. När ens lägenhet renoveras får man bo i barack, men i vissa fall får man istället en lånelägenhet istället. Vår lägenhet skulle bli en sådan lånelägenhet, vilket vi var nöjda över, eftersom vi då slipper visa den.
Så imorse ringer någon och vill kika på lägenheten, för de har fått mail att den är inflyttningsklar fr.o.m. 1 feb. Visst, inga probs, tänkte jag. En timme senare ringer en till. Sen en till. Sen får jag sms. Sen ringer en till.
En visning hade jag idag, och mitt i den ringde en till. Nyss fick jag ett sms till.
Kul att de som var på visning idag sa att det var inte mindre än 83 intresseanmälningar på denna. Jippie, kul att ha folk här i tid och otid.
Så två visningar imorrn, kanske en tredje, om inte så blir det ytterligare en på fre och ev söndag också.
Dessutom börjar jag bli sjuk, är jättetät och fryser. Vill ha choklad och någon som kliar mig! Men Martin är inte hemma, så jag får gosa in mig i filten istället och knapra på ett gammalt tacochips.
Nästa vecka är det praktik och packningsvecka, så det känns väl sådär att vara tvungen att visa lägenheten mitt i allt. Men veckan därpå är den åtmintone tom. Halvkul om man måste visa den då iofs, när vi inte bor här uppe.
Just när de som kom på visning idag klev innan för dörren och skulle stänga efter sig kom mamma farandes och ryckte i handtaget. De såg snopna ut när någon stod utanför och drog i dörrn. Hehe. Men det var fint tajmat, då var mamma med Tuva medan jag visade familjen runt i mitt stökiga hem.
Stod på torget med ett gäng kassar, bl a tio öl fördelade i två kassar och 6 rullar julpapper (bängligt att bära!). Såg att det var 18 minuter kvar till bussen skulle gå och tänkte att jag som vanligt inte köpt något nytt till mig själv. Köper aldrig något nytt, alltid samma plagg sen 8 år tillbaka.
Så fick jag ett ryck. Sprang med mina tunga kassar in på HM och tyckte åt mig första bästa skjorta, stod i kön och suckade, svettades och stånkade med kassarna åt alla håll. Betalade och sprang till bussen, svish-svish. Vad har jag köpt? Vilken storlek? Vilken färg? Allt som allt tog det väl 3 minuter, och då stod jag ändå 4 min i kö. Provade den hemma, och den döger gott. Spännande sätt att shoppa, borde jag göra fler gånger.
Jag vet att jag provade en skjorta på HM tidigare, men hängde tillbaka den eftersom den inte var bra nog. Undrar om det var den jag ändå köpte? Ingen aning, minns inte vad jag provade, vet bara att jag provade.
Vissa saker går en lätt förbi, medan andra saker fastnar och gnager i den lilla hjärnverksamhet man har.
Jag tänkte berätta lite dramatiskt om hur jag just missade en dröm. Ett drömläge.
Sedan jag började lärarutbildningen, och lärde känna Linda, har jag haft en liten dröm om att vi i framtiden skulle arbeta på samma förskola. Vi är lika och olika på sådant sätt att vi kompletterar varandra, och jag vet att vi skulle passa ypperligt i ett arbetslag.
Jag har förstått att drömmen är lite naiv, men jag har ändå tänkt tankarna. Va kul det vore OM...
Så för några veckor sedan fick jag se en jobbannons. Där sökte de 4 personer till en nyöppnad förskoleavdelning. Jag skrev genast till Linda, att nu ska vi minsann söka! Jippie, och tjoho, jag satte mig ner och plitade ner CV och en ansökan, men när jag skulle skicka blev det något fel, och det lyckades inte, så jag la det åt sidan. Sedan var det slutdagarna med examensarbetet, och sen var det opponering som gick skit, sen var det kompletteringsarbete, så det här med att söka arbete försvann totalt.
Så igår skriver Linda att hon ska på intervju! Då minns jag. Jag minns att jag glömt. Jag har missat chansen att förverkliga den här lilla naiva drömmen som jag haft. Skit också.
Har hört lite vad de gillade med Lindas ansökan, och det var sådant som stämmer in på mig med, estetiskt lärande till exempel.
Det hade känts bättre om jag hade sökt, och inte blivit uttagen. Men nu är det liksom mitt eget fel på ett annat sätt. Jag ska gräma mig en stund till, och hoppas att det kommer fler chanser. Kankse om några år, kanske aldrig. Men jag säger som Tom Jones- Nobody's fault but mine.
(Missförstå mig rätt nu, jag är superglad för din skull, Linda, och jag hoppas absolut att du får jobbet som en i arbetslaget!)
Idag är förskolan stängd så Tuva är hemma. Jag känner att jag är otroligt lättirriterad, och brusar upp för ingenting. Troligtvis är jag stressad inför morgondagens opponering. Känns stort och nästan oöverkomligt, och jag har knappt haft tid att plugga inför den.
Har suttit och läst tors-lör, och även om det bara är två uppsatser att läsa och opponera på så har åtminstone den jag ska opponera främst på tagit typ 3 timmar att läsa (den är lång!).
Igår var Martin och tapetserade hos mamma. Jag och Tuva var också där, och jag tänkte försöka läsa in mig lite mer på uppsatsen och sånt. Men det blev inte riktigt av alls, och idag har jag ingen tid heller.
Tuva beter sig som vilken ettåring som helst, och kladdar med maten, är gnällig när hon är trött och biter på sina böcker. "Nej. nej. NEJ. nEj!" skriker trötta stressmamman och Tuva fattar ingenting. Suck.
Kan inte bara tisdagen vara över, så jag frå veta vad som är bra/dåligt med mitt examensarbete, så jag kan sätta igång att försöka rätta till bristerna och sedan lämna in.
Sen hjälper inte vädret till ett dugg med humöret. Blåsigt, grått, mörkt, regnigt, ruggit. Gnäll, gnäll.
Övermorgon är en annan dag.
Min käre sambo och pojkvän har startat en eget företag! Det riktar in sig på snygga slipsar, flugor (både färdigknutna och knytbara) och näsdukar i superkvalitet och riktigt bra priser!
Kika in där vettja!
(Klicka på bilden för att komma till sidan!)
För typ 15 år sedan fram till cirkus två år sedan så åt jag mycket skräpmat, rörde knappt på mig (satt framför datorn) och höll vikten finfint.
Idag håller jag på med GI (nåja, jag äter mkt mindre kolhydrater i alla fall), rör på mig varje dag i princip och går upp i vikt. Väger ca 5 kg mer än vad jag är vad vid att göra, vilket märkt på kläderna. Haha, en rolig grej förresten, häromdagen tog Tuva sina händer, la dem på min mage och sa "hej!". Troligtvis till naveln (hon hälsar på allt), men det kändes som om hon hälsade på ett litet syskon där inne. Haha.
Kanske är det helt enkelt så att jag har blivit äldre och min ämnesomsättning inte längre är vad den varit. Eller så vill inte min kropp ha fking GI, utan riktig mat (pizza). Tölitt ändå, kan ju inte ha kläderna. Fast, kanske inte gör något att jag inte kan ha grejer jag köpte för närmare tio år sedan, kanske dags att uppdatera lite.
Ej gravid, har bara "trivselmage", eller något sånt.
När försäljare ringer brukar jag tacka nej, oavsett vad det gäller. Ibland tackar jag ja, och får lite dålig tsamvete, och ger mig fan på att inte tacka ja nästa gång.
Igår ringde en hetsig typ från något elbolag. Sist de ringde från något liknande tackad ejag snabbt nej, och killen i luren sa då att "Nej, nej, detta är ingen försäljning, jag vara informerar dig!" Så jag antog att det var samma grej igen, och gick glatt med på vad hetskillen sa. Plötsligt sitter jag i en inspelning och har tackat ja till att byta elbolag, eller något liknande. När inspelningen är slut sa han "Välkommen till YY, mig som du talat med heter XX." Klick. Lade på innan jag hann säga något. Tyckte det verkade lite lurt.
Fick svår ångest och ångrade mig djupt medan jag googlade företagets namn. Det visar sig att 10 av 10 kommentarer är negativa. Folk påpekar bl.a. att försäljaren säger typ "Idag betalar du XX kr per kilowattimme, men med oss sänker vi dfin kostnad med 40%" och en liten stund senare "Vad har du för elbolag idag?". Konstigt att veta vad jag betalar när han inte vet vad jag har för bolag.
Nåja, jag mådde dåligt hela kvällen igår och lovade mig själv att ångra avtalet så fort de skickar hem papper.
Idag fick jag samtal igen. "Hej, jag heter XX, ringer från YY, vi talades vid igår och under inspelningen av avtalet blev det ett tekniskt fel, så jag måste göra om..." Jag svarade snabbt att jag hade ångrat mig, att jag inte var intresserad längre. Han försökte, dock inte alls lika hetsigt som igår, förklara att det var ett litet fel som gjorde att jag måste godkänna igen. Jag sa igen att jag inte var intresserad, och han tackade, lite surt, för sig.
Igår vid halv 15 fick jag en strålande idé. Jag skulle gå till stan, Tuva skulle sova, jag skulle lyssna på Alex Schulman och Sigge Eklunds pod, och solen skulle stråla sådär gött som den gör i september. Hade möte på stan kl 16, så det skulle bli lagom.
Började gå, och allt började precis enligt planerna, Tuva somnade ganska fort och solen sken. När jag var halvvägs genom Norrstrand så ser stora svarta moln torna upp sig i fjärran. De är så inibängen svarta att jag inte vet jag ska göra, för jag förstår att nu är dödens minut här. Messar ett stressat sms till Martin om att jag om några minuter kommer bli dyngblöt, för ovädret ser inte ut att låta mig komma torrskodd till stan. Kanske hinner jag hem? Nej, jag måste ju ändå vara i stan kl 16, och Tuva sover så gött. Så farligt är det ändå inte, kanske kan stå lite i en busskur om det regnar. Aja, lite regn har ju ändå ingen dött av, tänkte jag och knallade vidare.
Solen försvann plöstligt och vindarna tog i. Några droppar började komma, och jag såg att närmaste busskur var full i folk. Så jag stegade iväg och dropparna övergick till spöregn. Det regnade och regnade, himlen bokstavligt talat öppnade sig! Jag sprang emellan två hus för att få lite skydd mot regnet, men det blåste in, och när det kom en cyklist och ville stå på samma ställe gick det inte alls. Han pratade dessutom med mig så mycket så Tuva vaknade, efter att ha sovit ca 15 min.
Jag bestämde mig för att ta ett leap of faith, jag kutade med vagn (utan regnskydd) till Konsum för att skydda mig från regnet. När jag kom in i entrén täntke jag att jag antagligen hade lite runnet smink. LITE RUNNET SMINK?! Jag såg ut som Ozzy Osbourne, för tusan! Ränder ner längs kinderna av svart gothkajal. Hade ingen jacka, så jag satt där och huttrade i mitt drypvåta hår som låg slickat runt huvudet. Tuva satt glatt och hälsade på alla som gick ut och in i Konsum.
Efter 40 min kom Martin och hämtade oss. Solen strålade igen, och jag fick gå på skriva-huskontrakt-möte i dränkt-hund-look.
Avtorkad, blöt hund
Ja just det, vi har köpt hus! Lövnäs, here we come!!