Vaknade idag av att jag var svullen i tandköttet längstbak i tandraden, bakom ena visdomstanden. Detta gör att jag inte kan stänga munnen helt, skitjobbigt! Kan inte tugga! Försökte äta fil till frukost, men hällde i massa frön och nötter, så det var lika illa. Ska se om vi har någon varma koppen eller något hemma. Vet inte vad som hänt, måste kommit in något mellan tanden och tandköttet eller nåt.
Dessutom hade Tuva kalasat riktigt ordentligt imorse, så vi fick byta pyjamas och alla sängkläder. Kul att jag renbäddade igår...
Vi håller på att flytta grejer till huset, har tömt massa skåp, flyttat tavlor och en massa skit. Vi saknar än så länge inget (förutom att det är lite tomt på väggarna), men man inser vad mycket dret man samlar på sig!
Här där vi bor håller man på med stora renoveringsprojekt. När ens lägenhet renoveras får man bo i barack, men i vissa fall får man istället en lånelägenhet istället. Vår lägenhet skulle bli en sådan lånelägenhet, vilket vi var nöjda över, eftersom vi då slipper visa den.
Så imorse ringer någon och vill kika på lägenheten, för de har fått mail att den är inflyttningsklar fr.o.m. 1 feb. Visst, inga probs, tänkte jag. En timme senare ringer en till. Sen en till. Sen får jag sms. Sen ringer en till.
En visning hade jag idag, och mitt i den ringde en till. Nyss fick jag ett sms till.
Kul att de som var på visning idag sa att det var inte mindre än 83 intresseanmälningar på denna. Jippie, kul att ha folk här i tid och otid.
Så två visningar imorrn, kanske en tredje, om inte så blir det ytterligare en på fre och ev söndag också.
Dessutom börjar jag bli sjuk, är jättetät och fryser. Vill ha choklad och någon som kliar mig! Men Martin är inte hemma, så jag får gosa in mig i filten istället och knapra på ett gammalt tacochips.
Nästa vecka är det praktik och packningsvecka, så det känns väl sådär att vara tvungen att visa lägenheten mitt i allt. Men veckan därpå är den åtmintone tom. Halvkul om man måste visa den då iofs, när vi inte bor här uppe.
Just när de som kom på visning idag klev innan för dörren och skulle stänga efter sig kom mamma farandes och ryckte i handtaget. De såg snopna ut när någon stod utanför och drog i dörrn. Hehe. Men det var fint tajmat, då var mamma med Tuva medan jag visade familjen runt i mitt stökiga hem.
Stod på torget med ett gäng kassar, bl a tio öl fördelade i två kassar och 6 rullar julpapper (bängligt att bära!). Såg att det var 18 minuter kvar till bussen skulle gå och tänkte att jag som vanligt inte köpt något nytt till mig själv. Köper aldrig något nytt, alltid samma plagg sen 8 år tillbaka.
Så fick jag ett ryck. Sprang med mina tunga kassar in på HM och tyckte åt mig första bästa skjorta, stod i kön och suckade, svettades och stånkade med kassarna åt alla håll. Betalade och sprang till bussen, svish-svish. Vad har jag köpt? Vilken storlek? Vilken färg? Allt som allt tog det väl 3 minuter, och då stod jag ändå 4 min i kö. Provade den hemma, och den döger gott. Spännande sätt att shoppa, borde jag göra fler gånger.
Jag vet att jag provade en skjorta på HM tidigare, men hängde tillbaka den eftersom den inte var bra nog. Undrar om det var den jag ändå köpte? Ingen aning, minns inte vad jag provade, vet bara att jag provade.
Vissa saker går en lätt förbi, medan andra saker fastnar och gnager i den lilla hjärnverksamhet man har.
Jag tänkte berätta lite dramatiskt om hur jag just missade en dröm. Ett drömläge.
Sedan jag började lärarutbildningen, och lärde känna Linda, har jag haft en liten dröm om att vi i framtiden skulle arbeta på samma förskola. Vi är lika och olika på sådant sätt att vi kompletterar varandra, och jag vet att vi skulle passa ypperligt i ett arbetslag.
Jag har förstått att drömmen är lite naiv, men jag har ändå tänkt tankarna. Va kul det vore OM...
Så för några veckor sedan fick jag se en jobbannons. Där sökte de 4 personer till en nyöppnad förskoleavdelning. Jag skrev genast till Linda, att nu ska vi minsann söka! Jippie, och tjoho, jag satte mig ner och plitade ner CV och en ansökan, men när jag skulle skicka blev det något fel, och det lyckades inte, så jag la det åt sidan. Sedan var det slutdagarna med examensarbetet, och sen var det opponering som gick skit, sen var det kompletteringsarbete, så det här med att söka arbete försvann totalt.
Så igår skriver Linda att hon ska på intervju! Då minns jag. Jag minns att jag glömt. Jag har missat chansen att förverkliga den här lilla naiva drömmen som jag haft. Skit också.
Har hört lite vad de gillade med Lindas ansökan, och det var sådant som stämmer in på mig med, estetiskt lärande till exempel.
Det hade känts bättre om jag hade sökt, och inte blivit uttagen. Men nu är det liksom mitt eget fel på ett annat sätt. Jag ska gräma mig en stund till, och hoppas att det kommer fler chanser. Kankse om några år, kanske aldrig. Men jag säger som Tom Jones- Nobody's fault but mine.
(Missförstå mig rätt nu, jag är superglad för din skull, Linda, och jag hoppas absolut att du får jobbet som en i arbetslaget!)