Martin stod och skar äpple i godan ro precis innan vi skulle sätta oss att äta frukost. Jag satt och tittade på mitt skärsår jag just råkat ge mig själv i handen när jag skärde upp bröd. Det blödde lite, men det var inte så farligt.

Plötsligt skriker Martin till, och säger att han skar sig i tummen. Jaja, tänkte jag, det var väl inte så farligt, jag hade ju själv ett snitt.
"Jag skärde av en hel bit! Här är tumbiten!" säger han och visar upp en bit av sin tumme. "Hjälp mig!" säger han sen och jag rusar i panik upp och runt och vet inte var jag ska ta vägen.
Jag är inte så mycket till hjälp under stress, det vet jag, men jag försökte samla mig.
"Vi får lägga på någon kompress" säger Martin och jag tänker "kompress, kompress, vad är det nu igen?" Letar igenom burken med gasbindor och sånt och fiskar fram ett litet plåster.
"Men, har du ingen bomull, eller nåt?" frågar han och sätter sig på golvet med hushållspapper tryckt mot det avhuggna fingret.

Jag far in i badrummet och hämtar bomull, tar sen kirurgtejp och tejpar fast allt på tummen.
"Var är tumbiten?" frågar Martin och vi vet inte var den är.
Haha, va äckligt, känner jag, om den ligger bland äppelbitarna, eller på golvet, eller var som helst.
"Ville du ha den på fingret? De kanske kan smälta ihop tillbaka igen...?"
"Eh, nej, jag undrar bara var den är. Slängde jag den kanske?".

Martin lindar en liten gasbinda runt tummen för att hålla allt på plats.
"Här är tummen!" säger han och fiskar upp den lilla äckliga (förlåt, men det ser äckligt ut...) biten från golvet.
"Här är en till!" säger han när han hittar en liten till.

Nu ligger han och tittar på film i soffan och känner sig ynkligast i världen. Tummen upp för den här dagen.

Häromdagen skulle jag och bror se en liten filmsnutt från hans student. Men den fungerade inte på hans dator, så jag tänkte att jag lägger upp den här, så ska det väl gå att se på:

"Jag kommer ta det lugnt ikväll, man vill ju inte ligga bakis hela första dan på semestern!" - Martin igår.

Martin idag.

Äntligen är han här! Lille Alfred behagade sig komma ut igår 30/6 i Helsingborg!

Han ser precis ut som pappa, tycker jag! Såhär måste pappa exakt ha sett ut när han föddes.

Längd: 53 cm

Vikt: 4070 g

Idag fyller världens bästa mamma år. Satt och tittade i min tio års-dagbok vad jag hade skrivit denna dagen. Fick syn på följande:

Haha, va glad hon måste blitt.

Mormor är så söt. Erik berätta just att han varit och postat ett brev till henne, och läst vem det var till: "Arvingarna Casper Janebrink Göteborg", stod det på kuvertet. Tydligen hade han åkt ur Körslaget, och mot detta skulle mormor protestera, och samtidigt berätta vilken hyvens kille han är.

Erik hade sagt att det kanske inte räcker med att skriva "Göteborg", utan att det antagligen behövs postnummer, eller någon mer specificerad adress. Mormor hade då kontrat med att det hade minsann räckt att skriva så lite när hon skickat brev till Bert Karlsson några år tidigare.

Historien bakom Bert Karlsson-brevet hade visst varit så att någon hade åkt ur Fame Factory, och det hade hon inte gillat så hon hade skrivit till Bert och klagat.
"...men fick du svar då?"
"Ja, på sätt och vis. X kom ju tillbaka in i programmet efter ett tag"
Tydligen var hon helt över tygat om att deltagare X kommit tillbaka till programmet pga hennes brev.

Min bror söker jobb, och på ett så ringde de upp en av hans angivna referenser, hans nuvarande chef i England. På frågan vad brorsans svaga sidor är så svarade chefen: "Ja, han är lite dålig på att dela ut kort från botten av kortleken." Haha!

(Jobbet han sökte var programerare, inte card dealer eller så. Ha!)

Nej, det får inte gå för lätt när jag ska göra något. Idag var det tvättpremiär och jag begav mig i god tid (2 min över 10) iväg till tvätt stugan efter lite shit-chat med en liten grannflicka.

Böev mäkta imponerad över att det fanns hela 4 maskiner, två tumlare... ja, två av allting egentligen, som om det vore en spegel i halva rummet. Jag slängde i min tvätt i en maskin, som verkade vara avstängd. Klappade igen luckan och... ingenting. Inget hände, ingen ström gick att slå på. Två av maskinerna var strömen påslagen på och jag tyckte det var bra märkvärigt.

Tittade och funderade, ringde mamma som inte svarade för att rådfråga. Min tvätt var inlåst i en strömlös tvättmaskin och här stod jag med klasskamrater som snart ska komma hem till mig.

Messade Martin som kirrade numret till vaktmästaren som jag skamset fick ringa. Han förklarade att det var två delar i tävttstugan, grupp 1 och grupp 2, och jag hade bokat 2an och slängt in tvätten i tvättmaskin i grupp 1.

Vaktmästaren skulle egentligen in till stan, men skyndade sig bort till tvättstugan där jag stod och såg hjälplös ut (gissar jag). Lätt ordnat för honom som har huvudnycklar och grejer, och nu är det glömt och tvätten ligger nu i rätt tvättmaskin i rätt grupp! Wohey!

Igår åkte jag, Lisa och mamma till vår faster i Sätila (ligger typ utanför Göteborg). När det började skymma bestämde vi oss för att åka så vi slapp köra skogsvägarna när det blev helt mörkt. Så vi packade oss in i bilen, sa hejdå och körde iväg. Siw och Tage frågade flera gånger om vi absolut var säkra på vägen tillbaka, och det var vi naurligtvis! Ja inte jag då, jag vet ju att jag inte har något lokalsinne...

Vi åkte iväg, och svängde vänster i någon korsning som verkade rätt. Sen körde vi och körde, jag var åksjuk direkt och vägarna skumpade och svängde som värsta bergochdalbanan. Vi körde och körde, det blev mörkare och mörkare ute, och dessutom hade vi en bil med som körde med helljus på i röven hur länge som helst. Inte en gatulampa, och knappt en uns av bebyggelse. Vi var inte helt säkra på att vi kört rätt, men vi fortsatte köra och köra. Efter ca en och en halv timme så ser vi plötsligt skylten "Sätila 8"! Sätila?! Vi hade ju kört från Sätila! Men vi svängde dit ändå och innan vi visste ordet av så stod vi på faster Siws parkering igen och skämes och vågade knappt ringa och be om ny vägbeskrivning.

Vi hade alltså lyckats åka i en cirkel! Siw och Tage förklarade nu vägen och sa att de inte brukade läsa på skyltarna, men att vi skulle svänga höger i första korsningen. "Inte mot Kungsbacka va?" frågade vi. "Nej, inte mot Kungsbacka, andra hållet! Men höger i första korsningen!"

Så körde vi iväg igen. Första korsningen hade en skylt som stod "Kungsbacka" om man körde åt höger. Det visste vi ju att vi inte skulle till, så vi svängde vänster. När vi kört en bit kom vi på att de sagt att de inte brukade läsa skyltarna, och att det bestämt var höger i korsningen. Så vi vände bilen och körde andra hållet.

Efter ett tag kom vi till två skyltar, motorväg mot Gbg höger, motorväg mot Malmö rakt fram. Eftersom vi ska till Ängelholm så ska vi så klart mot Malmö, men det glömde Lisa bort och började blinka av mot Gbg. Vi hejdade henne i sista stund och hon körde som tur var rakt istället.

Pust, vi kom hem till slut, ca 2½-3 timmar senare än beräknat.

Hittade en gammal bortglömd internetdagbok (ja, en såndär som användes innan det här med blogg kom i ropet.). Hehe, kul med sådana fynd, som denna lilla tutande-bilhistoria från 2005-06-13:

"Idag va jag ute å körde bil. Innan jag hann lämna parkeringen så hängde sig tutan och jag skämdes och pappa svettades och skämdes ännu mer, och mamma satt i baksätet och klagade på att det var så varmt i bilen. "VA?!" skrek vi där fram, för jäklar va det lät. Haha.
Pappa lekte bilmekaniker och ryckte ut en sladd eller två.
"Nu ska inte tutan funka" sa han och tryckte på den.
TUUUUUT!
Undrar va det va han ryckte ut. Vi chansade och körde ändå.
"Tänk om tutan börjar när vi är inne i centrum!" Sa vi flera gånger och fnissade.
När vi kom hem så kom grannen och skulle kolla på tutan (som förresten höll sig lugn under hela resan). Han la sig och micklade under bilen. Pappa frågade lite nervöst vad han gjorde där under, när tutan sitter i motorhuven. Tydligen gjorde den inte det. De öppnade hursomhelst motorhuven och pappa pekade på det han trodde va tutan.
"Ja... det ser ju ut som en tuta.." sa grannen och kliade sig i huvudet.
Pappa blev röksugen och skrattade osäkert.
Grannen hade köpt pizza och hade inte tid med mer bil.

Sambon kom hem nu, nyopererad men med humorn i behåll. Eventuellt med lite hjälp av de smärtstillande vederbörande intagit:

 

Gött att vi både printscreenar, men bara den ena av oss orkar censurera våra efternamn. Hahaha!

Idag har jag och Lina tagit oss ann projektet klä grannen. Nej, granen. Grannen är fortfarande oklädd. Av oss.

Vi fick med oss elgrillen ner i källaren, då vi funderat på om den mår så gott ute på ballen i massa minus och snörusk. Det gick oväntat smidigt, kan ju ha vart för att Lina körde grill medan jag var förste dörröppnare.

Tillbakavägen var lite stökigare, men det gick ganska bra, och snart var det dags för det vi alla väntat på: klä granen!

Linas mamma hade frågat hur det är att bo med mig. Lina hade svarat att det var som att vara på dagis - vi äter hela tiden! Haha! Ja, jag är en storätare! Jag äter väldigt ofta, och hinner alltid bli vrålhungrig på bara några få timmar.

Förskolerutiner:
8.00 - frukost
9.30 - frukt
(10.00 - kaffe)
11.30 - lunch
(13.00 - kaffe)
14.30 mellanmål

Kaka och Aparutiner:
- Frukost
- Någon frukt eller något litet
- Lunch
- Mellanmål, ibland två st
- Middag
- Något (onyttigt) framför tvn

Känner mig som en mamma ibland när jag föreslår saker som att "Gå ett varv i lägenheten, Lina, och kika om du glömt att släcka någonstans!".

Men det är kul, vi är ju lite olika (som tur är). Som till exempel igår så sa Lina:
"Vi tar väl något enkelt till lunch?"
"Ja visst!" svarade jag och tänkte mig makaroner och korv eller nåt simpelt.
Den "enkla" lunchen bestod i att Lina svängde ihop några köttfärsbiffar med kesella, kokade potatis och satte mig på att fixa bearnaisesås och sallad! Önskar jag kunde sånt! Hon skämmer bort mig med god mat alltså!

I helgas åt vi fiskgratäng to die for! När Lina skulle ta med gratängen i matlåda hade vi visst måttat lite galet. Den bestod nämligen i bara mos! Haha, jag har redan fått tre skrattanfall i skolan när jag tänkt på det! Hahaha, litte snopet liksom!

Spaghettimaffian

Matlådedags på Fagotten. Ida bestämmer sig för att göra spaghetti och köttfärssås. Tar 400g nötfärs och öser i en halv burk Dolmio. På Dolmioburken går att läsa att man ska ha 350g köttfärs till en hel burk. Attans bananer, tänker Ida och öser i allt hon kan hitta. Hon nämner för Lina att hon är "lite dålig på att måtta spaghetti."

När Lina lite senare ska göra de fem planerade matlådorna så finns det spaghetti till knappt två. Lina hytter med näven åt Ida som skamset erkänner att hon inte visste vad hon gjorde.

Ida vill gärna styra upp nya spaghettin, men Lina tar saken i egna händer och portar Ida från köket med omedelbar verkan.

Lina pysslar hemmafruaktigt i köket. Ida sitter i vardagsrummet då det plötsligt hörs en duns följt av Linas hysteriska gapskratt.

Ida rusar till undsättning! I köket står Lina mer eller mindre dränkt i spaghetti, skrattandes, grävandes i slasken som är osynlig, men täckt i pasta. Ida skopar upp spaghetti med grytlocket som ligger i botten av slasken. Lina skrattar, gråter om vartannat. Ingen har någonsin sett så mycket spaghetti på samma ställe. Lina erkänner att hon är "lite dålig på att måtta..."

Mormor ringde och berättade vad hon just råkat gjort. Det började med att hon var hungrig och skulle ta sig en god "varma koppen". Hon tillagade och åt den ovanligt goda soppan. Hon åt sked efter sked och tänkte för sig själv att detta ska hon minsann köpa fler gånger! Så krämig och god, det måste vara en ny smak hon inte provat förut. När hon ätit färdigt så gick hon för att se vad den goda soppan hade för namn... bearnaisessås! Haha!

Hon skrattade gott åt sig själv, och fick efter lite andhämtning fram orden "Tror du det är farligt?"

Erik har varit helt lyrisk hela dagen. Annandagen är till för en sak, och det innebär att han och jag i år blir bjudna på en viss mat i det Skoogiska hemmet. Det börjar redan på julafton, hela familjen tänker på annandagen som dagen då allt händer, då de ska äta den här speciella maten. Svärföräldrarna hör sig några extra gånger för om vi nu verkligen kommer på annandagen, och det inbringas löften om en lugn fylla på juldagen för att orka med.

BAMBARAM - rester!

Det är dagens sanning; hela familjen Skoog är tokiga i dessa rester, något som i mina öron låter som något som blev över som vi tvingas peta i oss innan det möglar och för att få mer plats i kylen. Det är nästan samma sak här, bara det att alla längar hela året efter den här dagen.

Vi åt med andra ord julmat och juldagens kalkon. Gott? Absolut, men liksom inget att vara helt salig över, kan jag tycka. Ja jädrer. Ska absolut inte klaga, jag älskar julmat och kommer nog aldrig kunna föräta mig på något sånt gott. Jag och Erik har ju faktiskt ätit prinskorv och rövbetssallad sen 1 dec. Fint det.

Nej, men det var trevligt, vi fick skjuts fram och tillbaka för att de inte tyckte att vi skulle behöva skotta fram bilen. Väldigt tur, eftersom vi inte är säkra på var vår bil står. Vi vet att det är en av de bilstora (vill skriva car sized, men hur översätter man det?) snöbollarna på parkeringen, men vilken är värre. Tråkigt att skotta och sopa och skrapa, och det visar sig vara en röd volvo 240 istället. Vilken jäkla miss liksom. Nåja, vi slapp sådana bekymmer som sagt.

Vaknade igår morse kl cirkus sju och kom på en sak. Snabbrepris:

Jag står inne i smyckesbutiken och provar ringstorlek.
- Man brukar ha förlovningsringen på vänster hand, upplyser butiksbiträdet.
- Jaa! svarade jag och provade vidare.

Kom fram till storleken, 16 tror jag det blev om det nu har någon betydelse. Papper fylldes i, och hon skulle genast ringa och beställa.

Igår morse vaknade jag och kom på att jag provade på högerhanden! Så klantigt, och typiskt mig! Såklart var det därför hon sa att den skulle va på vänster. Jag är urkass på höger och vänster, så jag tänkte inte på det alls i affären. Ska försöka hinna ringa imorrn på lunchrasten och se va de säger om det. Tittar man på mina handleder till exempel så är det en jävla skillnad mellan höger och vänster. Men fingrarna ser visserligen lika ut. Hm, jag vill inte ha en för stor ring!

Suck och typiskt.


Igår var mamma och mormor på dop. Det var mitt kusinbarn som döptes (namnet blev f.ö. Nora Ida Maria, naaw). Det skulle börja kl 15, och kvart i tre var de där och tänkte att de skulle gå in i kyrkan istället för att stå utanför och blåsa. De traskade in och märkte att det redan var folk där, och några kom emot dem och hälsade så trevligt så. Mamma tyckte inte hon kände igen någon, men anade att det var någon släkting till kusinens make eller så. De smög i vilket fall in och satte sig längst bak. De börjar titta på de där framme och inser att de inte känner igen de heller. Haha, de hade gått in på fel dop! Haha!

Heja min familj!

Jobbade idag, var onaturligt trött, jag skyller på det. Telefonen ringde. Nu ska jag minsann inte svara Eva, höhö skrattade jag tyst för mig själv medan jag rusade till luren.
"XX, det är Eva! Nej, nej, Ida, det är Ida, inte Eva."
"Eh...ja..ha..eh, hej.."

Haha, jag tror inte det är sant, jag sa fel igen! Jag sa till henne jag jobbar med att hon fick svara resten av dagen, för jag vågade inte. Det är inte så att jag råkar säga "XX, det är E..Ida", utan jag säger hela namnet och hör mig själv säga helt fel. Det är tur att jag är ledig imorgon, jag måste få sova. Har vart så trött hela dagen, så jag skyller på det. Vad jag ska skylla på igår vet jag inte riktigt.

Usch, vad jag är pinsam.

Igår var jag och såg Harry Potter (Hai På Te, som det heter på skånska och kinesiska(?)). Den var sådär, inget särskilt hände, tyckte jag. Jag förutom att en dog, annars inget. Lite hångel, men inte för mycket, det är ju ändå en barnfilm. Under bion så ringde en unges telefon, några sprang upp och ner för trappen och någon tappade en tom petflaska i golvet några gånger. Dessutom nös publiken ikapp.

Idag så har jag, mor och bror vart och sett på Jan Bylund i Skoghalls folkets park. Han var bra som vanligt, jag gillar honom. Hejja Janne! Träffade på Kristin som är så tjock och fin, haha, rim! Nej, jag är inte elak, hon godkände tjockisskämten. Eller ja, hon sa
"Tja, alla kallar mig tjockis, så..."
Det är väl att godkänna? Riktigt fin mage har hon i vilket fall.

Förut på jobbet så ringde telefonen, stället jag jobbar på kan vi kalla XX. Jag sprang och svarade:
"XX, det är Eva."
"Ja, hej Eva, detta är YY, mamma till ZZ"
"Hej! Men förlåt, jag sa fel, det är Ida, inte Eva!"

Haha, jag vet inte varför jag sa Eva, antagligen för att hon jag jobbar med heter Eva. Men ändå, vaffan. Tur att hon som ringde var en gammal skolkompis, och inte någon sur gammal förälder som inte uppskattar klantiga vikarier eller tyckte dagiset verkade oseriöst. Haha.

Härliga tider, strålande tider! Varmt är det och alla svettas ikapp som några gubbar i en bastu. Idag fyller mamma år och vi firade henne genom att låta henne bjuda på fika och grillat. Av mig och Erik fick hon blommor till uteplatsen, hårsprej och en lime utan skal.

Jag fick allt jag önskat mig, skulle ta kort på det, men då tog kamerabatteriet slut. Tror det börjar gå i pension, det var ju bara en vecka sedan jag laddade.

Jag fick:
- Pengar som går rakt ner i Arvikafestivalbiljettkassan
- Massa fina halsband (bild kommer!)
- Örhängen
- Ett fult kort på mig själv som 1-åring :P
- Grillmarinadset. Eller vad heter det, en sorts kastrull med tillhörande pensel för pensling av kött. Ja, typ.
- Tomteklubbor!
- Ett kort som det stod "grattis til körkortet" på. Hm?
- Ögondroppar (jag får så torra ögon av linserna, är det tantvarning på ögondroppar?)


Tack så mycket mamma, lillebror, storasyster och mormor!!!!

Det har varit en jättehärlig kväll. Vi har ätit gott och druckit Ramlösa. Jag tog ett halvt glas öl. Mormor tog detsamma och vi tror hon blev full, hon pladdrade om saker ingen förstod. "Är det svenska barn det där?" också klappade hon i händerna åt fiskmåsarna och skatorna som hittat en chipspåse att snaska ur.

Härom dagen pratade hon och jag i telefon, det var förresten på min födelsedag, då sa hon:
"Är du bättre i magen nu?"
"...i magen? Det var ju i ryggen jag hade ont..."
"Jaha, var det det... Jag blandar nog ihop med Våra bästa år, hon Belle har ju så ont i magen."