Kanske är det här med ”Om” lite i värsta laget på en blogg som bara, endast och helt uteslutande handlar om mina tankar och funderingar, men jag är ju inte den som är den, utan tycker att alla borde få en större bit Kaka. Så, mer Kaka åt alla:

Ida heter jag om du frågar familjen, Sudden heter jag om du frågar kompisar och kompisars föräldrar, Dutten heter jag om du frågar Sockerapas mormor. Jag är äldre än jag ser ut, och pratar ofta och gärna om hur det är ”nu när man inte är 20 längre”.

Jag är born and raised på Hammarö, men är nu iskall Karlstadsbo. Lever och frodas här med en karl och en liten Drutt som kom till världen i slutet av september 2011. Skriver i princip inget om Druttan här, men vill man läsa om henne så får man hojta till så får man troligtvis lösenordet till den låsta Druttbloggen.

Jag har varit fullärd bloggare i några år, men kan fortfarande publicera ogenomlästa, felstavade inlägg utan att blinka. Jag är dessutom en jävel på att vicka på näsan och strike an Elvisläpp. Jag gillar bearnaisesås, jordgubbar och doften av nyklippt gräs, men jag gillar varken clowner, tomtar eller senap.

När jag inte bloggar så pluggar jag till förskolelärare vid Karlstads Universitet, och när jag inte pluggar så dricker jag öl, breakedansar (alternativt discodansar) och sjunger Allsång, Lips eller karaoke. Alla ska vara med, hellre än bra, är parollen i mitt hem, och det brukar locka fram toner ur de mest inbitna, tystlåtna nördarna som hittat till min soffa!

Va?!

Var och såg De lyckliga kompisarna spela igår på Tempel. Dessvärre glömde jag att jag är extremt ljudkänslig och borde ha i öronproppar, så jag stod där och sjöng, dansade och viftade med alla lemmar jag kunde hitta, helt utelämnad åt trallpunkens alltför kraftiga toner. Det resulterade visst i att jag idag inte hör någonting i princip. Det känns som om jag har två glas över öronen. Lite dovt ljud hör jag, på nåt sätt.

Tydligen hade en bekant försökt prata med mig på bussen hem igår, men det hade jag inte hört utan råiggat honom. Trevligt av mig.

När jag kom hem slängde jag i mig resorb, woo! Ingen bakismälla for me. Även om jag är schleten, det hör väl till. Men, kvällen igår var skoj, trots knepiga människor som visste vad jag hette och stalkade mig och Lina.

DLK var bra, och jag kände mig som ung på nytt! Kul kväll!

Tur att jag och Lina kan lite teckenspråk, det kommer väldigt lägligt på uteställen där vi inte hör något. Idag får jag nog tillfälle att vidarutveckla mina kunskaper då jag som sagt är semi-döv.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

hits