Fårväktare Sudden! -

Kanske är det här med ”Om” lite i värsta laget på en blogg som bara, endast och helt uteslutande handlar om mina tankar och funderingar, men jag är ju inte den som är den, utan tycker att alla borde få en större bit Kaka. Så, mer Kaka åt alla:

Ida heter jag om du frågar familjen, Sudden heter jag om du frågar kompisar och kompisars föräldrar, Dutten heter jag om du frågar Sockerapas mormor. Jag är äldre än jag ser ut, och pratar ofta och gärna om hur det är ”nu när man inte är 20 längre”.

Jag är born and raised på Hammarö, men är nu iskall Karlstadsbo. Lever och frodas här med en karl och en liten Drutt som kom till världen i slutet av september 2011. Skriver i princip inget om Druttan här, men vill man läsa om henne så får man hojta till så får man troligtvis lösenordet till den låsta Druttbloggen.

Jag har varit fullärd bloggare i några år, men kan fortfarande publicera ogenomlästa, felstavade inlägg utan att blinka. Jag är dessutom en jävel på att vicka på näsan och strike an Elvisläpp. Jag gillar bearnaisesås, jordgubbar och doften av nyklippt gräs, men jag gillar varken clowner, tomtar eller senap.

När jag inte bloggar så pluggar jag till förskolelärare vid Karlstads Universitet, och när jag inte pluggar så dricker jag öl, breakedansar (alternativt discodansar) och sjunger Allsång, Lips eller karaoke. Alla ska vara med, hellre än bra, är parollen i mitt hem, och det brukar locka fram toner ur de mest inbitna, tystlåtna nördarna som hittat till min soffa!

Blött hus

2012-09-13 @ 19:10:00 Tjöt

Igår vid halv 15 fick jag en strålande idé. Jag skulle gå till stan, Tuva skulle sova, jag skulle lyssna på Alex Schulman och Sigge Eklunds pod, och solen skulle stråla sådär gött som den gör i september. Hade möte på stan kl 16, så det skulle bli lagom.

Började gå, och allt började precis enligt planerna, Tuva somnade ganska fort och solen sken. När jag var halvvägs genom Norrstrand så ser stora svarta moln torna upp sig i fjärran. De är så inibängen svarta att jag inte vet jag ska göra, för jag förstår att nu är dödens minut här. Messar ett stressat sms till Martin om att jag om några minuter kommer bli dyngblöt, för ovädret ser inte ut att låta mig komma torrskodd till stan. Kanske hinner jag hem? Nej, jag måste ju ändå vara i stan kl 16, och Tuva sover så gött. Så farligt är det ändå inte, kanske kan stå lite i en busskur om det regnar. Aja, lite regn har ju ändå ingen dött av, tänkte jag och knallade vidare.

Solen försvann plöstligt och vindarna tog i. Några droppar började komma, och jag såg att närmaste busskur var full i folk. Så jag stegade iväg och dropparna övergick till spöregn. Det regnade och regnade, himlen bokstavligt talat öppnade sig! Jag sprang emellan två hus för att få lite skydd mot regnet, men det blåste in, och när det kom en cyklist och ville stå på samma ställe gick det inte alls. Han pratade dessutom med mig så mycket så Tuva vaknade, efter att ha sovit ca 15 min.

Jag bestämde mig för att ta ett leap of faith, jag kutade med vagn (utan regnskydd) till Konsum för att skydda mig från regnet. När jag kom in i entrén täntke jag att jag antagligen hade lite runnet smink. LITE RUNNET SMINK?! Jag såg ut som Ozzy Osbourne, för tusan! Ränder ner längs kinderna av svart gothkajal. Hade ingen jacka, så jag satt där och huttrade i mitt drypvåta hår som låg slickat runt huvudet. Tuva satt glatt och hälsade på alla som gick ut och in i Konsum.

Efter 40 min kom Martin och hämtade oss. Solen strålade igen, och jag fick gå på skriva-huskontrakt-möte i dränkt-hund-look.