Halvår
Jag tänker mycket på honom, varje dag finns det något som minner mig om honom. Jg har inte riktigt förstått att han inte kommer tillbaka, fast jag försöker acceptera. I år är året då allt händer för första gången. Första födelsedagarna och första julen.
Jag är inte sån som vill ha "en enda minut till" med honom, utan jag vill att han ska finnas jämt! Vill att han ska se mina barn, vill att han ska se mig; vem jag blir och utvecklas till.
Jag försöker va postiv, och det går bra för det mesta, men jag saknar honom så otroligt mycket. Det går inte att beskriva. Försöker tänka på bra saker som ändå kommit ur detta tragiska; att jag kommit mina systrar närmare än någonsin. Vi hör av oss till varann då och då, skickar ett sms eller mail, eller rent av ses.
Kommentarer
Ja jag kan inte säga att jag förstår, bara att jag försöker sätta mig in hur det måste kännas. Kan bara tro hur hemskt det måste vara och antar att det är värre än de känslor jag kommer upp med.
Inget jag säger kan ju någonsin ändra något eller göra det helt bra men jag hoppas dom kan vara något som iaf en stund får dig att må lite bättre och att livet ska kännas lite lättare. Kan inte påstå att jag någonsin vill uppleva det du blev tvingad till. Men han ser er nog ska du se och kommer alltid göra det även om du kasnke inte ser honom.
Jag vet inte vad man ska säga.. mer än jag är ledsen för din skull och jag hoppas det blir lättare iaf.
nu börjar jag böla igen. :( tänker på dig varje dag, och hur du kan må och hur du har det.
Kärlek och fred åt dig, må du komma överens med dina demoner så småningom. kram!
Kärlek till er mina vänner.
Jättefint inlägg kram
Jättefint skrivet. Ledsamt. Det gör ont i mig att läsa.
<3