Dagen börade superbra med värsta feta fyndet: pusselbiten! Jag satt och åt frukost och tänkte "Vad är det där för liten bula under duken" och där låg den! Jag blev så glad att jag ville springa och berätta för Erik (klockan va halv sex, så jag tror inte det skulle uppskattats), eller skicka SMS till någon (vem skulle bry sig mest?) eller sätta på datorn och blogga om det. Men nej, jag gick lite glad och yster till jobbet.

Klockan är 6.24, jag är lite tidig för att hinna komma iordning innan de första ungarna kommer. Första barnet anländer innan jag hinner stiga ur bilen. Vi går tillsammans till ytterdörren jag för första gången ska låsa upp. Nyckeln passar inte. Jag ber pappan till barnet prova för säkerhets skull, och han ser snabbt att det inte alls är rätt nyckel. Jag ringer chefens mobil, och hon har den konstigt nog avstängd. Avstängd, halv sju på morgonen första semester dagen, vad är det för stil?! Jag säger att vi får stå ute och vänta till klockan sju när nästa personal kommer.

Klockan tjugo i sju kommer hon, och jag jublar inombords. Jublet dör ut väldigt fort när jag inser att hon inte heller har någon nyckel. Det kommer fler och fler barn, den ene värre än den andre, gråter, fryser. Det regnar också, kanske jag ska tillägga.

Vi står intryckta på en liten gård på framsidan, och tänker att halv åtta, då kommer en tredje personal, och HON har kanske nyckel. Under tiden ringer vi nummerupplysningen för hemnumret till chefen. Inget svar. Hon är antagligen på Bornholm, tror vi.

Halv åtta är den lilla gården full med blöta, sura barn och den tredje personalen kommer. Hon har inte heller någon nyckel, utan åker snabbt som vinden kommunhuset, för att se om någon där har nyckel (eller vad det va hon skulle göra). Kommunhuset öppnar tydligen klockan åtta. Men på något sätt får hon ändå tag på någon som öppnar åt oss, och kvart i åtta är vi inne. Fan, vilken bra start, kände jag.

Vi kollar igenom nycklarna, och på pappret där jag skrivit att jag tagit en nyckel har jag även skrivit numret som står på nyckeln. Det numret var något helt annat, än vad som stod på nyckeln jag hade. På något sätt måste det ha förväxlats. Jag fick nyckeln, och la den i ett ihopvikt papper på bokhyllan i tre veckor. Den har förvandlats! Vi har aldrig lösa nycklar, så jag vettefan var den kom ifrån. Måste ha förväxlats när jag skrev numret, eller jag vet inte.