Usch det va ingen dag på stranden precis idag. Åkte in till sjukhuset och letade parkering i år kändes det som. Regnet och snön blandade sig i en småtrevlig, men mest irriterande nederbörd, och jag fick tillslut en parkering så långt bort från ingången man kan komma. Kön till biljettautomaten ringlsade sig iväg, och jag glömde mössan i bilen. Mamma hade sagt att hennes undersökning gick på fem minuter ("å ja som hade lagt i pengar så jag kunde stå där nästan en timme!"), och med de orden la jag i för en halvtimme, eftersom man vet ju aldrig, jag kanske grå vilse.
So far so good.

Kom in i gång lila, hiss U och våning 5 och slog mig ner bland alla trevliga 70åringar. De ropade upp "Jansson", och jag kände mig beredd även fast jag inte heter det. Jag ställde mig upp "Ida?". Puh, pinsamt om de hade sagt "Eivor?" eller så. Jag fick en litet bås att klä av mig i och sen gick vi in i ngt halvmörkt rum och hon, som hette Lena klämde in bröstet i en plastmaskin som plattade till böbben så hårt så hårt.
"Är det det värsta du vart med?"
"Ehehe.." fick jag fram.
"Tänk på att det antaligen gjorde ondare att ta ringen i näsan!"
"Ja..eh..hehe.." sa jag igen.
Jag fick ta extra många bilder och från alla håll och kanter. Efter det fick jag stå och prata en stund med henne i bar överkropp, kändes lite knepigt och jag visste inte om jag skulle skyla mig eller var jag skulle ha armarna så jag satte dem i byxfickan.

Efter det fick jag gå in i rummet och hon sa "Gå ut och ta på dig kläderna. Sen kan du sitta i båset och vänta. TA en tidning och bläddra i så kommer jag snart." Jag blev jätteosäker om hon verkligen menade att jag skulle sitta i det där båset, som va stort som en provhytt på HM, med ett skynke istället för dörr. Eller menade hon att jag skulle gå till väntrummet utanför? Och var tusan finns det tidningar? Det va ju bara en krok och ett fönster i mitt bås. Mu? Jag klädde mig och började lite stressat skriva SMS. Får man ens ha mobil på sjukhus? Jag blev nervös och börjades svettas. Gick iallfall ut ur båset och där utanför fanns en stol och lite tidningar. Skulle jag sitta här kanske? Jag hann inte så mycket längre för kvinnan som udnersökt mig kom tillbaka och sa att det va dags för ultraljud. Jag fick gå in i ett annat rum igen och åter igen klä av mig. Smart som jag va hade jag bylsat på mig med ett helt gäng kläder. Det kom in en annan doktor och jag fick ligga och bli ultraljudad. Kikade på en liten tvskärm och plötsligt ser jag ett svart hål! De säger att de måste ta cellprover och syster Lena berättade att detta är helt på rutin, det är ingen fara. Man vill bara va säker. Stick! Så hugger de mig med en spruta i börstet (nja, inte så dramatiskt kanske). Det gjorde skitont. "Tänk på att det gjrode ondare att ta ringen i näsan!" sa Lena. "Nja, alltså jag minns inte så mkt.. det va rätt längesen" "Vare?" (Undrar varför alla blir så förvånade när man säger att det va längesen. Är det öfr att ingen kan fatta hur man skulle vilja ha en sån här ring såå länge. ) "Man tar alltid två sprutor för att va säker." Det gjorde itne särskilt ont. Sen säger det att de måste ta ytterligare en. Den kändes inte alls. Det som gjorde så satans ont va den där ultraljudsgrejen som hon tryckte så hårt hon kunde på mig. AAh! jag hade så ont efteråt att jag bara ville springa hem o grina lite för mig själv. Men jag hade ett jobb och sköta så jag åkte dit.

Fan va ont jag har haft i bröstet hela dagen. De jag jobbade med har vart jättesnälla och erbjudot mig värktabletter och massa snällt.

Nu ska Erik laga lövbiff med chorizo o bonjour. Cause I'm worth it.