Uschligt
Nu har jag orkat äta en smörgås och en eventuellt magsjukesmittad Ambrosiakaka. Kanske inte ett helt smart drag.
Bra tajming med sjukligheter. Inte så lyckat att ha två sjuklingar under ett tak, ingen orkar ju passa upp på den andre. Bah. Jag får vackert gå å hämta mitt vatten själv, eller va det kan va jag ligger och skriker om.
Full fart
Söndag: Vaknade upp och insåg att jag inte kunde köra bil eftersom jag ölat kvällen innan. Fick skjuts av Lisa och hon tyckte väl inte det va så smart å dricka när man ska upp o köra bil dagen efter. Ja iallfall så fortsatte vi med lägenheten. På kvällen började jag och Lisa må lite dåligt, men vi försökte hålla oss uppe genom att kolla på gamla kort efter farmor (rätt häftigt att titta på kort som är nästan 100 år gamla). Vi la oss vid tio och jag såg hos mamma.
Måndag: Lisa spydde och jag gick på promenad med Lina vid nio. Jag va tvungen att stanna flera ggr och sitta och vila. Lina trodde hon skulle få magsjukan. Sen åkte jag, Erik och mor in till stan på möte med en tant, vi kan kalla henne farbror Barbro. Jag satt dubbelvikt hela mötet och kände mig otrevlig, men jag hade så ont i magen. Sen åkte jag hem och la mig och hae ångest för att jag va sjuk och inte kunde hjälpa till. Min Erik är också sjuk, Lisas Henrik likaså, mormor är det med och bror och mor också. Det går en slags epedemi tror jag..
Tisdag: Min Erik är förkyld och det är så synd om honom. "Ni kvinnor talar om att föda barn, men ni ska veta hur det är när en kille är rikigt förkyld!"
Jag känner mig rätt pigg och ska iväg till Vidön igen sen.
(Fredag: Flyttar själv. Har jag packat? Nej, inte så värst. )
Begravning
Detta är vår blomma som stod framme vid kistan. Den har gula rosor och 5 röda, som representerar oss barn. Gula och röda valde vi för att i huset där vi bodde när vi va små hade pappa röda rosor på framsidan och gula på baksidan. Hittade denna inställningen på kameran som fångade det röda väldigt vackert.
Efteråt va det minnesstund och massa kondeleanser. Det kändes bra att höra hur uppskattad pappa va, och hur många som faktiskt kände och brydde sig om honom och så.
Tack alla.
Saknar dig, pappa.
Dagen, woo
Sov dåligt inatt, vet inte varför, säkert för att jag skulle upp. Vaknade lite över 6, när klockradion drog igång då gick Erik och la sig. (Han hade att en idé om att vända rätt dynget genom att inte gå å lägga sig. Sen skulle han "vila" då vid 6-halv sju. Ringde honom senare vid halv ett och då låg han o sov som en stock. GJ!). Iallafall så gick jag ut till bilen, och den hade fryst ihop till isglass. Fick inte upp dörrarna, men efter mycket slitande fick jag upp passagerardörren! Jag klättrade in (...och hoppades ingen såg mig), och knuffade och buffade och knödde upp dören på förarsidan! Puh! Äntligen kunde jag skrapa bilen och åka iväg. Men... vad nu? Det va ngt mystiskt, men jag kunde inte riktigt lista ut vad. Jag tyckte det lät mkt på högersidan, så jag trodde jag inte riktigt stängt dörren. Jag körde sakta och åkte in vid Statoil för å se. Dörren va stängde och jag såg ingen misstänkt. Körde vidare men märkte att jag inte kunde köra på högre växel än tvåan. jag körde av ngn anledning in på Lorensberg och parkerade där och ringde till jobbet och sa att jag blev sen. (hade naturligtvis inte numret till rätt avdelning, så de fick väl springa å jaga på rätt personal, men jaja). Plötsligt märkte jag att jag bara kunde backa, inte köra framtå. Jag gasade som fan och det va som att köra på glas, jag kom ingenstans! tillslut kunde jag köra en gata upp, men sen ville inte bilen mer. Jag ringde mamma och berättade med gråten i halsen vad som hänt. Hon va inte körbar och visste inte vad jag skulle göra. I sånna här tillfällen brukade jag alltid förr ringa pappa, dels för att han alltid va vaken s'tidigt på morgonen och dels för att han brukade veta va jag skulle göra. Jag och mamma kom fram till att jag skulle åka till macken och köpa Karburatorsprit(?) ifall det va en iskockel i tanken så skulle den lösas upp. Dessutom hade jag knappt ngn bensin heller, så allt kändes jävligt.
Jag körde sakta sakta till Statoil, och det visade sig att jag inte hade med väskan med plånboken, som jag ALLTID har med annars när jag åker bil. Jag kände att allt va emot mig och va nära att bryta ihop som jag brukar när saker inte går som jag vill. Men jag försökte va mogen och tänka som en vuxen. Kom på att jag hade en flaska k-sprit i bagageluckan. Men tyvärr va denna igenfrusen och jag fick inte ens i nyckeln i låset. Jag rusade in till macken och sa till tjejen i kassan hur det va och hon langade fram en liten flaska låsolja jag skulle prova. Det gick inte, så jag sprang in igen och fick med mig en tändare ut. Fram o till baka sprang jag och tillslut va luckan öppen. Men gah, nästa stopp! Jag kan ju inte öppna mitt jävla tanklock, och kan jag öppna så kan jag inte stänga. Jag tittade snällt på den långa mannen bredvid mig och han hjälpte mig. Han va skånsk. Jag tackade och åkte på tvåan hem.
Där ringde jag jobbet och sa att jag va tvungen att ta bussen. Kom 2 timmar sent.
Under dagen fick vi veta att vi fått en del av pappas livförsäkringar på kontot idag. Välbehövda pengar, tack pappa!
Sen bjöd lillebror mig och mamma på Subway, va tokgott! Tack Erik!
Sen åkte vi hem till mig och mamma provkörde min bil. vi upptäckte att en abakhjulet inte snurrade. Bah. Men allt ordnade sig, mammas Micke kom farande på några minuter och fixade biffen! Tack Micke!
Det som geck galet idag, blir en fin historia imôra.
The Saga continues
I never knew my friend had a sister like a pornstar
Think she started a trend with her hair, this is so bizarre
Not seen her behind but if it's anything like Riley
I have a good feeling; I know that her jeans will be? tightie.
The only thing I seen is her face and her mother
Not to mention Erik, her retarded little brother
Yeah, that fat tub of lard, the diseased fucking Swede
Just cause he's her sister makes my heart fucking bleed?
Damn you, Erik. :(
Haha! Va knäppa vänner du har Erik!
Fast jag behöver ordlista till "tub of lard"
Nyttig? Inte jag.
Erik är inte hemma, han stod inte ut med att inte få spela. Jag sitter hrä med min lilla blogg och min lilla bilddagbok och hoppas jag int dör av tristess. Då kanske jag kan gympa lite, det ska visst va bra. Dessutom så kan ju DET kompencera chipsen.
Usch härom dagen köpte jag en stor godipåse och tryckte i mig. Men som jag sa till Erik "Amen ja väger lika mkt som när jag va 16 så det gör väl inget?" Min kropp dör nog lite inombords.
Skulle va kul att börja träna. Just det jag har inte råd.
"Snälla Ida, LÄS IGENOM din inlägg INNAN du publicerar!"
Färghår
Återkommer med upplösningen. Wow vilket äventyr.
Hahaha!
Är det likt? Haha va sjukt. Vi har nästan samma frisyr.
Ett steg framåt
Nu har min bror art här i flera flera timmar och jag firade med att åka till Ö&B och köpa Pringles med rostbiffsmak. När jag kom hem hade datorn gått igång och det verkade ljusna i datafronten. Internet sprudlade och ljudet ljöd. Videokortet funkar inte, men det gör det samma!
Tack så mycket Erik!
Äntligen kan jag surfa igen. Känns bra.
bloggtorka
Erik hade vart duktig igår medan jag jobbade och tagit bort granen och nästan alla julgrejer.
Men om vi har tur så rättar en dator till sig imorrn, lillebror kommer hem och ska försöka köra lite magi på den.
Hur är det med er?
Ryggskott
Har aldrig haft det i hela mitt liv, och nu kan jag inte röra mig. Erik har pallat upp mig i datastolen så jag ska slippa sitta i soffan och se Hildalgo.
Vi skulle gå till affären förut och köpa pommes att ha till köttet. När vi kom utanför dörrn märkte jag att jag hade jätteont i ländryggen. Det blev inte bättre av att gå och jag provade att böja och sträcka och knäcka. Testade tillochmed att springa, men det blev inte bättre. Fick å sakta och krama Eriks hand hårt. När vi äntligen lyckats ta oss fram och tillbaka från affären kunde jag inte böja míg ner och knyta upp skorna fast jag försökte allt jag kunde. Jag satt och va invalidos på hallstolen. Erik hämtade datastolen och i den satt jag i köket och läste läkarboken frenetiskt medan Erik lagade mat.
Det va inte helt lätt att äta utan att kunna böja sig, jag satt uppallad både bak o fram för största bekvämlighet.
Hoppas jag kan gå på stan imorrn med Emelie. Hoppas det har gett sig.
Tungt
Jag har gått in i någon slags medveten förnekelsefas. Jag vet vad som hänt men jag kan inte acceptera det. Jag förnekar det, och tror att han just nu varit hemma på lunch och är tillbaka på jobbet.
Jag har en klump i magen hela tiden, den går inte bort. Det gör ont i magen, och jag har nu köpt Proviva för att se om det hjälper.
Äntligen har jag kommit mig för att diska alla glas från nyår. Det va 34 stycken. Mattan i vardagsrummet är fortfarande full med mosade chips, popcorn, salta pinnar och några strumpor.
Jag har inte tänt granen idag heller.
Jag har dåligt samvete för saker jag borde göra men inte orkar. Det gör att jag får ännu mer ont i magen. Jag borde söka jobb, börja packa, städa upp efter nyår, gå ut och gå, ringa vänner, träffa mormor. Jag borde, jag borde, jag borde.
Begravningen är om tre veckor. Den 25e. Då har man kanske fått lite perspektiv på det. Jag och Lisa pratade om att vi borde skaffa lugnande till den dagen, så vi inte svimmar när vi ska gå fram och lägga handblommorna. Vi har valt röda och gula rosor. Vi hade det i huset vi bodde i när vi va små, och dessa skötte pappa noga. Sägs det, jag minns inte, jag va för liten.
Har det verkligen hänt? Är det sant? Drömmer jag bara? Jag vet inte. Jag vet inte.
Idag
Vaknade idag vid tolv och känd mig bakis, som man brukar efter nyår. Det knepiga va att jag under gårdagen druckit en öl och ett glas Asti och annars bara vatten och julmust, så jag borde inte va dålig. Kanske är det en reaktion på allt som hänt den senaste dagarna.
Vid fyra idag åkte jag ut till Skoghall. Två av mina systrar hade vart till sjukhuset och hämtat ut pappas saker, och sen åkt till hans lägenhet för att hämta familjebibeln och tömma kyl/frys osv. Pappa har pratat mycket med miig om en viss lapp där det står ett nummer till en person vi ska ringa om det händer honom nåt. Det pappret låg framme när Sylvia och Anna va där. Känns märkligt, kanske visste han vad som komma skulle.
Jag började gråta nästan direkt och satt i badrummet och grät och lyssnade på va de pratade om i vardagsrummet, jag kunde inte förmå mig att sitta med. Både mamma och Sylvia kom in och pratade med mig, och efter ett tag hade jag lugnat ner mig såpass så jag kunde va med. Vi bestämde vad som skulle stå i dödsannonsen, och bokad tid på begravningsbyrå. Vi ska dit imorrn.
Allt känns så overkligt. Som om jag sitter i en hemsk dröm. Jag har nog inte fattat. Såg Ronja Rövardotter förut. Det va extra starkt att se när Skalle-Pär dör; "Han har funnits jämt, och nu finns han inte. Han fattas mig!"