Tungt
Jag har gått in i någon slags medveten förnekelsefas. Jag vet vad som hänt men jag kan inte acceptera det. Jag förnekar det, och tror att han just nu varit hemma på lunch och är tillbaka på jobbet.
Jag har en klump i magen hela tiden, den går inte bort. Det gör ont i magen, och jag har nu köpt Proviva för att se om det hjälper.
Äntligen har jag kommit mig för att diska alla glas från nyår. Det va 34 stycken. Mattan i vardagsrummet är fortfarande full med mosade chips, popcorn, salta pinnar och några strumpor.
Jag har inte tänt granen idag heller.
Jag har dåligt samvete för saker jag borde göra men inte orkar. Det gör att jag får ännu mer ont i magen. Jag borde söka jobb, börja packa, städa upp efter nyår, gå ut och gå, ringa vänner, träffa mormor. Jag borde, jag borde, jag borde.
Begravningen är om tre veckor. Den 25e. Då har man kanske fått lite perspektiv på det. Jag och Lisa pratade om att vi borde skaffa lugnande till den dagen, så vi inte svimmar när vi ska gå fram och lägga handblommorna. Vi har valt röda och gula rosor. Vi hade det i huset vi bodde i när vi va små, och dessa skötte pappa noga. Sägs det, jag minns inte, jag va för liten.
Har det verkligen hänt? Är det sant? Drömmer jag bara? Jag vet inte. Jag vet inte.
Kommentarer
Började nästan gråta när jag läste det. tack fina snälla vän för att du finns.
jag önskar jag kunde göra något, vrida tillbaka tiden, offra något ben så du skulle få tillbaka honom.
Men tiden läker alla sår, kanske inte helt, men låt det ta tid och sörj i din takt och minns att jag alltid finns här för dig! kramar